En paus till att komma tillbaka
Jag och min sambo har haft en liten paus, men nu är vi igång igen...vi valde att "ta det som det kommer" men dum som jag var gikc jag denna månaden å köpte ett ÄL test...på ÄL-dagen så visade det en glad gubbe...ich det var bara pang på rödbetan, Nu är det 4 dagar kvar till BIM och jag tycker mig känna ömningar i brösten och lite mensvärk..men vill itne tänka på det för mycket eftersom jag vet hur besviken jag blev sist.
Jag har börjat undvika kompisar med barn....känns verkligen hemskt men speciellt dem som vet hur jobigt jag tycker det är...känns dom gör allt för att man ska bli ledsen, precis som och slänga lite " jag kan men inte du" rätt upp i ansiktet varje gång man pratar. Det är jätte jobbigt, jag kan inte vara glad å glädjas....det känns hemskt, elakt och sjukt. Tror inte att den som inte upp levt det samma förstår vad man går igenom.
Lyssnade för ett tag sen på Klara Zimmergren och hennes berättelse om ofrivillig barnlöshet, rekomenderar verkligen den:
http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/105002?programid=2071
inte för att vi har fått det bekräftat för oss att vi inte kan få barn, men när jag satt och lyssnade så rann tårarna som en flod, kände igen mig i allt, jag skrattade och grät om vart annat och jag fick inse att det finns även lyckliga slut ändå, hur det än går.
Måste även tacka för all respons sen sist, blir så glad över att ni alla kan dela mina tankar!
Jag och min Sambo är inne på månad 15 nu av försök....om 4 dagar får vi veta svaret på hur det gick denna gången...
Avundsjukan tränger sig på igen
I tisdags fick ett par av våra bästa vänner en liten. Det känns hemskt.. avundsjukan är så stor!
Att man inte skal kunna glädjas med sina vänner?! Det är förjävligt....har försökt, vill bara tränga bort mina egna känslor..
För dom är de ju en helt ny värld som öppnat sig, för oss så står vi kvar i den gamla, men det nya är att vi måste le ännu mer å låtsas som att vi förstår deras lycka.
Det gör vi väl men det känns orättvist.
Hon slutade med p.piller ett halvår före, dom skyddade sig i ett halvår..sen "trodde" hon att hon hade ÄL å ja..pang bom är hon gravid. Hon var både rökare, glad i alkohol och osundt som godis t.ex.
ETT JÄVLA FÖRSÖK!
Vi har nu 10 bakom oss!
Åter igen...d känns orättvist!
Självklart är det bara bebisnack för dom, å jag vill inte vara den som förstör glädjen.. Men det känns jobbigt å stå å ha en annan baktanke i huvudet hela tiden & du ska bara veta min jävla avundsjuka på dig"...
En annan som också lyckats är min barndomsvän...hon åt p-piller å lyckades pang boom...
Varför pratar bara folk om hur LÄTT det är att bli gravid, men aldrig om hur svårt det är?!
En enda tanke
Jag valde att börja äta rätt å träna å hålal igång för att öka mina chanser för att bli gravid.
Att tänka på annat än barn. Sluta sitta hemma å googla, läsa å avundas alla andra blivande mammor.
Ist skaffa mig en sund livstil och sluta tänka på gravidetet å bebisar......
Dom senaste dagarna har jag stått på gymmet och tänkt, å vart ofokuserad till tusen.
Jag har bara tänkt en tanke " snälla denna månaden måste det gå."
Tanten röd ska hälsa på, på onsdag så får ävl se om hon gör det eller ej....antagligen så gör hon väl d....
Denna gången kommer jag nog bryta ihop på riktigt isf.
Livets största orättvisa
I juli är det ett år sen jag å min sambo började försöka få barn.
En resa vi trodde skulle ta mycket kortare tid än vad den just nu är.
Folk runt omkring oss får barn över allt och nya "jag är gravid" besked kommer hela tiden.
Att sitta där å veta att jag är den som inte blir gravid å samtidigt försöka glädjas me den mitt emot lyckliga blivande mamman/pappan känns alltid lika förjävligt.
Att försöka få fram ett leende som man själv känner e så himla falskt...orden " åååh va kul för er, är så glad för er skull" låter så himla falska, man knäcks lika mycket varje gång!
Att behöva säga " tyvärr det här är verlkligen jätte svårt för mig" för jag är i situationen tvärtom där jag aldrig blir gravid..
Det är jätte jobbigt för mig att höra din lycka, jag förstår ju den men jag mår piss att det inte är jag som får berätta samma sak. VADÅ glädjedödare?!
Att varje månad ska handla om sund livsstil, ägglossningsstickor, och negativa grav.test och sedan slutar med att mensen kommer....jag orkar inte mer!
Vi började på en utredning, vi tog prover, dom var normala....men läkaren som vi började utredningen slutade på kliniken så har också "struntat" i resten av utredningen...vi antog att det då var normalt.
Men senare har jag läst på att det behöver inte vara slut där.
Just nu bor vi i Norge men flyttar till sverige igen om några veckor, känns som jag måste ta tag i allt igen. Prover måste kanske tas om och vi får börja om på ny kula.
Livet känns så otroligt orättvist...är trött på alla som är så äckligt lyckliga, även alla med sina himla komentarer om att "det kommer, ta d lungt andas..m.m"...."sluta tänk på det så kommer det"...MEN ÄR DET SÅ HIMLA LÄTTE DÅ TROR NI?
Ibland känner jag attjag kan bryta ihop å verkligen hata alla gravida, önskar ofrivilligt att det sker missfall så dom kan få känna vad sorg är....men egentligen önskar jag ju ingen olycka.
Men vissa försöker i flera år utan att lyckas, medans andra prövar ne gång å "oj det blev en bebis",...elelr "oj vad fort det gick"....
Det är så orättvist!!
Om någon känner som jag så dela gärna med er!
Från två mot tre
Detta är min å min sambos kamp å tankar om ett barn.
Från två mot tre
Detta är min å min sambos kamp å tankar om ett barn.
